Välkommen på middag!

 

Flera vänner brukar ofta förundras över att vi ständigt varje vecka ordnar middagar. Många förfasar sig över detta - både de som blir bjudna ofta och de som blir bjudna sällan, eller aldrig. Ännu fler jublar över det men förstår ändå inte helt varför vi alltid bjuder på middagar. Jag tycker det är en självklarhet om man är ett egoistisk kontrollfreak som jag. 

Då vi bjuder in så får jag ju äta med de jag vill umgås med, jag får äta den maten jag vill ha och dricka de vinerna jag vill ha. Jag får sitta på ändan av bordet och vet vem som sitter både till höger och vänster om mig. Jag får bestämma reglerna och jag får säga till när det är dags att dansa på bordet, till den musiken jag bestämt. Jag får bestämma dress code och jag får bestämma tider. Jag får klaga på maten om den är dålig och jag kan slinka in i skafferiet och hämta mer vin precis närsomhelst jag tycker att det är läge för det. Jag behöver inte plocka undan eller diska, eftersom min man får göra det, då jag lagat all mat. Och jag har väldigt kort väg hem när jag väl bestämmer mig för att gå och sova. Jag behöver inte ens säga godnatt, jag låtsas bara att jag skall natta hunden och så går jag och lägger mig, ingen brukar märka det före det är för sent, och skulle någon märka det så täcks dom inte säga till ändå.

Så välkomna kvällens gäster! Det blir jätte god mat, precis vad jag längtat efter hela veckan, och massor alkoholfritt vin och champagne eftersom jag har vita veckor. Cirka elva-tiden kommer nog Hugo gå och lägga sig och läsa sin spännande roman.