Jag har haft ännu en härlig helg. Jag älskar helg så mycket att jag började den redan på torsdag med en middag hos fina släktingar. Eftersom jag ju har vitaveckor för att fira att snön är bortjagad för alltid, så hade jag med mig en egen plunta med av-alkoholiserat rödvin. Första två glasen smakar pyton, men sen inbillar man sig att det är rödvin och hinkar i sig det som vilken som helst ned-dekad hemmafru. Min kära bordsherre förkunnade efter åttonde artiga skålen att han nog kanske inte skulle skåla föööör mycket med mig. Vi har aldrig träffats tidigare. Jag kände att vi passerat gränsen då jag inte längre kunde avslöja innehållet i mitt rödvinsglas, så jag vände mig istället till den andre trevlige herren på min andra sida och skålade med honom tills även han trodde jag var värsta ned-dekade hemmafrun.
Fredag var jag dödstrött efter allt av-alkoholiserat rödvin, men satsade på produktiv dag med däckbyte, väninnelunch och maratonmatlagning. På kvällen var finaste när-familjen på middag och alla åt snällt av den maten jag ville bjuda på och några drack till och med av artighet av min av-alkoholiserade champagne. Eller ja, de kanske inte märkte att den var av-alkoholiserad, min finaste svärfar märkte inte heller att den fantastiska risotton egentligen var en blomkålspuré. Han hatar nämligen blomkålspuré, så jag gör som man gör med barn och låtsas bara att det är nåt annat. Funkar varje gång.
På lördagmorgon märkte jag skillnaden av allt av-alkoholserat drykesintag. Nämligen när jag släpade ut Hugo på morgonjoggning i solen så gick det av en jävla fart. Swosch, swishade vi fram längs Djurgårdskanalen, rekordtid och snabbt som attan (alltså snabbt på min fartskala, jag blev liksom bara omsprungen av cirka tjugotre testosteronstinna 35åriga karriärs-perfektions-män). Jag var Nike, gudinnan (inte skorna) jag svävade fram. Jag kollade tiden och öuh shit, insåg att jag bara hade en timme kvar till min date på Milles. Hade planerat promenera hem, men tvingades jogga hem för att hinna. Det var då jag förstod varför jag sprungit så snabbt åt andra hållet - det var VÄRLDENS motvind på väg hem. Jag sprang så där som Disney seriefigurer som springer men inte kommer framåt, eller som man springer i mardrömmar i kvicksand när luften runt en känns som en gelémassa och hur man än kämpar så kommer the bad guys ifatt en - i detta fall tjugotre testosteronstinna 35åriga karriärs-perfektions-män som var inne på andra varvet runt Djurgården. Ingen nytta alls av alla liter av-alkoholiserat rödvin och champagne.
Dagen var ändå räddad för vem kan vara dyster då den spenderas med bästa rynk-doktorn och killkompisen tillika. I samma person alltså. Han är inte två personer. Använde jag ordet "tillika" fel? Hur som helst är Christoph både världens bästa rynk-doktor OCH killkompis! You get it. På Moderna Museet var han iofs min bror... Men det vågar jag inte elaborera här. Men det har att göra med inträde. Och ja, nu trasslade jag in mig igen. Och nej, det var inte vi som rörde vid Gabriel Orozcos jätte stora val-skelett.
Så om dagen med soliga promenader, brunch, Bukowskis, Auktionsverket och Hugo-är-bästa-tjejmagneten-i-Christophs-famn var perfekt, så var kvällen lika bra! 4 timmar Amadeus på Dramaten. Ok, stolarna är vidriga och jag hade kramp i höger skinka hela första akten, men det var värt det. Johan Rabeus är ett geni. Helt klart värd en rump-kramp.
Söndag var tillägnad renoverings planering och diverse admin och obligatorisk njutning av vårsolen. Avslutades med en helgalen, charmig, bohemisk middag "en famille" på Djurgården, med en stor tjock släkt som vi inte är släkt med, men som vi ändå lyckades muta in oss till. Det var alla åldrar och hummer och vårkyckling och champagne och för mig, ja just det, av-alkoholiserat rödvin som även värden drack av i misstag, men han märkte ingen skillnad. Känner att jag är nåt stort på spåren här. Hugo var överlycklig för hundvärdinnan var ingen annan än den ståtliga vita kungspudeln som han är så kär i. Som vanligt struntade hon totalt i honom och tog långa drottningliknande steg rakt över honom där han låg på rygg och ylade för att tillkalla hennes uppmärksamhet. Alles in ordnung.
Måndag har jag sprungit med pigga klassmamman och utslitna, nedbrutna kärleksdeprimerade Hugo, skrivit klart artikel om St. Moritz och sedan lunchat med coolaste Reklambyrå VD'n och NU kommer höjdpunkten då jag får hämta mitt mest älskade barn på skolan!
Life is pretty great! Och jag älskar att skryta!
PS. Om nån vill ha smolk i bägaren så kan jag avslöja att jag fick också i morse nobben av en prospektkund som jag verkligen hade velat jobba med och jag tycker inte att Lund och Stockholm är såååååå jädrans långt borta från varandra. Men vill ni hånflina åt mig, så bjuder jag på den. 606 km är väl inget? BAH. BLÄH.
Bildtext: Stockholm som vackrast - undrar hurdant väder de haft i Lund.
No comments:
Post a Comment